Vem var Rallarhustrun?

Storyn om Rallarhustruns är mycket löst baserad på verkligheten. Hon är en hyllning till alla kvinnor som kämpat på under svåra förhållanden, som inte haft makten att styra särskilt mycket över sina egna liv och som bara syns som hål i historieskrivningen. Det här är till er!

”Rallarhustrun föddes och växte upp i dessa trakter. Hon bodde i en röd liten stuga uppe på kullen strax utanför byn Lunnahöja. Hon och hennes make hade inte någon egen gård, och de fick arbeta hårt för att få mat på bordet. Hon tjänstgjorde som mjölkerska på omkringliggande gårdar och livet kändes ofta som en evig cirkel av matlagning, städning och tungt arbete i ladugården. ”Vad skulle jag inte ge för att se vad som ligger bakom de där trädtopparna”, tänkte hon ofta när hon såg solen stiga upp bakom horisonten på andra sidan dalen.

En dag sprids ett rykte på byn. En järnväg skulle byggas; det skulle till och med passera genom den lilla byn precis nedanför kullen. Rallarhustruns make var stark och van att arbeta hårt; han fick snart jobb som rallare. För en stund såg livet ljust ut för familjen. Järnvägsbolaget betalade bra. Men som för många rallarhustrur blev livet istället ännu hårdare. Hon fick nu ta hand om hemmet och barnen på egen hand, ofta flera veckor i rad. 

Arbetet på banvallen var också tufft, men det medförde en sällsynt känsla av frihet som rallaren aldrig känt förut. Snart förde arbetet honom ut i världen och han arbetade sig längs rälsen ner genom Tyskland mot Frankrike. Han spenderade det mesta av sina intjänade pengar på barer och krogar längs vägen. Han återvände allt mer sällan hem till den lilla röda stugan på kullen; till slut kom han inte hem mer alls. 

Och så gjorde Rallarhustrun vad kvinnor alltid har gjort genom historien: hon gjorde det bästa av situationen och av det hon hade. En morgon betraktade hon som vanligt solen som var på väg upp bakom trädtopparna insåg att hon hade allt hon behövde. Nere i dalen passerade den nya järnvägen, och precis runt svängen fanns en viktig handelsväg; båda bar gott om resenärer i behov av mat och logi. De gamla ladorna nedanför henne hus förvandlades till logi för trötta resenärer. Jorden runt hennes stuga på kullen var näringsrik och skulle ge henne färska grönsaker att servera åt hungriga förbipasserande. Och den omgivande skogen var en perfekt miljö för gästerna att koppla av i. 

’Om jag inte kan resa ut världen, så får väl världen komma till mig’, sade Rallarhustrun.”